Från vår horisont...

Sep 16, 2016

…sitter vi och ser ut över en allt dyrare börs. Bolagens halvårsrapporter var överlag ganska bra och även om de inte påverkat marknadens vinstprognoser har det lett till försiktigt stigande börskurser.

Sedan haveriet dagen efter Brexit-omröstningen i juni har Stock­holmsbörsen stigit drygt 11 procent medan räntorna rört sig marginellt uppåt. Den svenska femårs­räntan har i stora drag gått från -0,5 till -0,4, visserligen en påtaglig procentuell förändring men i absoluta tal ingenting som förändrar vår syn på tillva­ron.

På temat ”bad is good” bidrog de lite svagare amerikanska arbetsmarknadssiffrorna till att ge börsen en rejäl skjuts uppåt i början av september. Att siffran var lite svaga­re än väntat sänker marknadens tro på att den amerikanska centralbanken höjer räntan redan i september. Samtidigt var den tillräckligt stark för att tolkas som att amerikansk ekonomi fortsätter att växa i hygglig takt. Utfallet blev därmed närmast idealiskt för finansmarknadernas del.

Å andra sidan var det amerikanska inköpschefsindex för industrin sämre än väntat vilket gör att spekulationerna om en konjunkturavmattning kan ta ny fart. Kanske ”more bad is not that good”? Och så är Hillary sjuk…

Stiltje från centralbankerna

Att kapitalmarknaderna i dag i hög grad styrs av hur centralbankerna agerar eller inte agerar är inget nytt. Just nu verkar dock centralbankerna i Europa (ECB och Riksbanken) vara nöjda med vad de ser och låter penningpolitiken – både när det gäller räntenivå och programmen för köp i obligationsmarknaden - fortsätta som förut. Nästa vecka kommer Federal Reserve med sitt hett emotsedda räntebesked, men det lär, som sagt, nog inte hända mycket där heller.

Visserligen har de långa räntorna gått upp något under sommaren men låga förvänt­ningar på stigande amerikanska räntor kommer att pressa dollarn vilket ger export­industrin draghjälp och gynnar vinsterna och värderingarna. Så länge ekonomin långsamt tuggar på är det rimligt att tänka sig att riskfyllda tillgångar (dvs aktier) kommer att fortsätta att överavkasta och att ränteplaceringar ger närmast noll och intet. Vad var det som hände? När gick vi från riskfri ränta till avkastningsfri risk…?

Finns det något alternativ?

En försiktig (eller duvaktig, som termen lyder) Federal Reserve stärker hur som helst argumenten för TINA – ”There Is No Alternative” – när det gäller aktiemarknaden.

Obligationsmarknaden kan dessutom stå inför andra problem. I USA kommer från mitten av oktober inte amerikanska räntefonder inte kunna placera i företags­certi­fikat – kortfristiga skuldebrev utgivna av företag. Skälet är att erfarenheten från kraschen 2007-2008 visar att sådana papper, även om de ställs ut av bolag med hög kreditvärdighet, inte håller sitt värde i kristider. Följden lär bli att många bolag ser högre räntekostnader framöver.

I Sverige, eller snarare i Norden, kommer den så kallade skuggratingen att försvinna. Skuggratingen har varit ett sätt för nordiska banker att enligt samma principer som de stora ratingbolagen (S&P, Moody’s och Fitch) tillhandahålla en kreditvärdering på lite mindre bolag, som ratinginstituten inte täcker. Även i detta fall riskerar det att göra obligationsmarknaden mindre effektiv och fördyra bolagens upplåning.

Vi tror att detta kommer att bidra till att göra obligationsmarknaden mindre attraktiv vilket kan vara ytterligare ett skäl, om än långsökt, att köpa aktier.

Bättre konjunktursiffror…

Ett annat skäl till detta är att optimismen kring den svenska konjunkturen håller i sig. De flesta bedömare är rejält optimistiska kring den svenska tillväxten inte bara i år utan också framgent.

Att finansministern är optimistisk är väl snarast en del av arbetsbeskrivningen men även Konjunkturinstitutet (KI), som brukar vara betydligt mer jordnära, beskrev förra veckan den svenska ekonomin som att den var inne i en högkonjunktur. Många andra prognosmakare håller med om detta.

BNP-tillväxten i år är stark – faktiskt nästan urstark – och KI räknar med en ökning på 3,7 procent i år. Det finns två starka faktorer som bidrar till detta, dels det sedan länge eftersatta bostadsbyggandet, dels en snabb ökning i den offentliga konsumtio­nen, framför allt på grund av kostnaderna för flyktingmottagandet.

Även hushållens konsumtion stiger i ganska skaplig takt, närmare 5 procent i juli, om än inte lika snabbt som i Storbritannien, där motsvarande siffra i juli och augusti legat på över 6 procent, något som inte direkt infriar pessimismen (däribland vår egen) efter Brexit-beskedet. För britternas del är det dock troligt att valutaförsvag­ningen lockar konsumerande turister till landet och i viss mån kan kanske det samma sägas om Sverige.

…eller?

Under 2017 väntas bostadsbyggandet drabbas av så kallade flaskhalsar, framförallt när det gäller tillgången på arbetskraft. Samtidigt har flyktingströmmen avtagit så även om bostadsbyggande och offentliga utgifter fort­sätter att stiga under 2017 så blir sannolikt ökningen betydligt långsammare än i år. Då krävs det att andra delar av ekonomin, hushållen och industriföretagen, fungerar som tillväxtmotorer.

Här verkar det dock kunna kärva lite. Hushållens redovisade (pessimistiska) fram­tids­tro när det gäller andras ekonomi har länge stått i skarp kontrast med hur de själva (optimistiskt) har konsumerat. I KI:s senaste rapport var hushållens så kallade konfidensindikator dock riktigt svag. Om hushållen blir mer försiktiga kan konsum­tionen komma att utvecklas svagt.

Samtidigt har inköpschefsindex för industrin, som är en relativt påtaglig indikator för industrins aktivitet, sjunkit brant. För augusti var värdet 50,7, den lägsta nivån sedan våren 2013 och bara precis över den 50-gräns som enligt tumregeln markerar gränsen mellan upp- och nedgång. Låt oss hoppas att det är sommaren som ställer till det med siffrorna. En sak som talar för att tillväxten fortsätter är att arbetsmark­naden fortfarande är stark.

Dags för den svarta svanen?

Med läget tämligen stabilt oroar sig kapitalmarknadens aktörer alltid för att det oväntade skall hända – att den svarta svanen skall dyka upp och ställa allt på ända.

Svarta svan-teorin, som utvecklats av Nassim Taleb (libanesisk författare, börsmäk­lare, hedgefond-grundare, mm), handlar om en oväntad händelse med extrema och långtgående konsekvenser som sker utan varning och är omöjlig att förutse. Första världskrigets utbrott, Sovjetunionens fall, internets genomslag och 11 september-attackerna är några exempel. Många trodde, kanske med viss rätt, att Brexit skulle vara en svart svan.

The Donald

Frågan är nu om Donald Trump är en. Trots att opinionsmätningarna i USA slår lite fram och tillbaka är de flesta kvalificerade bedömare överens om att Hillary Clinton blir USA:s nästa president. Ett krux med opinionsundersökningarna i detta fall är dock att det egentligen inte kan tänkas ske något flöde fram och tillbaka mellan de två (huvud)kandidaterna, frågan är väl egentligen vem som kan bäst mobilisera sina sympatisörer.

Hittills har alla haft fel om Trump. För ett år sedan sågs han som ett skämt, i dag mest som någon ond kraft hämtad ur en fantasy-film. Frågan är också hur mycket av en svart svan Donald Trump egentligen är? Han har ju trots allt funnits så länge på scenen att han inte är någon överraskning längre, men kan han vinna?

Knappast, säger nog de flesta, men det finns lite för många likheter mellan den britti­ska folkomröstningen och det amerikanska presidentvalet för att det skall kännas riktigt bekvämt. I första hand kan man nog säga att det är två diametralt motsatta världsbilder som står mot varandra. Av de som sympatiserar med Trump tycker drygt 80 procent att livet har blivit sämre för människor som dem jämfört med för 50 år sedan. Av dem som stödjer Clinton tycker bara knappt 20 procent att det är på det viset. Jämför man dessa siffror med de som röstade för resp. mot ett brittiskt utträde ur EU är likheten slående.

Rent allmänt tycker USA:s republikaner att det har blivit sämre för såna som dem och även framtidstron är dyster på den kanten. Två tredjedelar av de som stödjer Trump tror att det kommer bli sämre för framtida generationer, medan motsvarande andel bland Clintons sympatisörer mindre än en tredjedel (vilket ju i sig är illa nog).

Det enda man med viss säkerhet kan säga att kampen mellan Clinton och Trump är ett tydligt tecken på hur polariserad den amerikanska väljarkåren och, för övrigt hela samhället, har blivit. Polariseringen har ju varit tydlig under hela Obamas president­tid, inte minst inom politiken och detta har banat vägen för en kandidat som Trump.

Aldrig tidigare har så få stått i mitten av det politiska spektrat. I den mån man kan tala om höger och vänster i amerikansk politik har de som är vänster blivit mer vänster, och de som är höger har blivit mer höger. Slående är också att 55-60 procent av väljarna anser att Trump skulle bli en dålig eller usel president medan nästan hälften anser detsamma om Clinton. Bara en tredjedel tror att Clinton skulle bli en bra president, och bara en fjärdedel att Trump skulle bli det. När USA går till val en vecka in i november, drygt sju veckor från nu, röstar de snarare mot en kandidat de avskyr, än för en kandidat de tror på.

Den dyra börsen

Under sommaren har två av Nordens tre största bolag sett till marknads­värde, danska Novo Nordisk och Hennes och Mauritz gått kräftgång på börsen. Det tredje, norska Statoil, har haft en mer neutral utveckling. Inte minst HM:s utveckling har hållit tillbaka Stockholmsbörsen och vi tror, trots allt, att det fortfarande finns en del att hämta på aktiemarknaden, även om det blir skakigt fram till det amerikanska valet.

Som nämndes inledningsvis känns dock börsen inte billig längre. Visserligen handlas den på nivåer som är ca 18 procent lägre än under den värsta haussen i mars 2015 medan de amerikanska börserna ligger på all-time-high. Värderingarna känns ändå lite ansträngda, dock mest om man jämför med hur det var för 10 år sedan, men då hade vi ett helt annat ränteläge. I ett nollräntescenario känns de inte höga, och som sagt, There Is No Alternative ….

Soliga septemberhälsningar från oss på Meetoo

Stockholm 16 september 2016

Tillbaka