Tankar om EU-valet och dess effekter

EU-valet i maj var, lite grann i skymundan, en av årets viktigaste händelser. Under tiden fram till valet talades det mycket om de väntade framgångarna för populistiska partier med en EU-kritisk inställning och ofta allmänt tillväxtfientliga program.

Delvis kom dessa spådomar att besannas men medan vi lägger pannorna i veck över framgång­arna för ytterlighetspartierna till höger och vänster kan det vara värt att komma ihåg att detta egentligen inte påverkar balansen inom EU-politiken – med alla dess fel och brister.

Den tilltagande kritiken mot EU och dess sätt att fungera kan ju på sitt sätt vara lite underlig nu när organisationen faktiskt visat sin förmåga att hantera stora struktu­rella problem.

En märkeshändelse under första halvåret 2014 är ju att samtliga de Euro-länder som för en kort tid sedan sågs som spetälska av kapitalmarknaderna nu kommit tillbaka och kan låna pengar av egen kraft. Detta bevis på att EU-samarbetet faktiskt funge­rar, om än långsamt, har dock svårt att bryta igenom den mur av närsynthet och hemmablindhet som präglar EU-debatten, i Sverige liksom i de flesta andra EU-länder.

Kvar i mittfållan

Om vi koncentrerar oss på EU:s främsta funktion ur kapitalmarknadernas synvinkel – att skapa tillväxt och förutsägbarhet – innebär valet inte mycket. Den framtida balansen i EU-parlamentet kommer fortfarande att ligga i den vanliga center-vänster-/center-höger-fållan.

Parlamentariker med en uttalad tilltro till EU sitter på ca 60% av stolarna i parlamentet. De gröna (med sinsemellan mycket olika syn på EU) har ca 7%, ”den fria högern” (i huvudsak brittiska tories) något mindre. ”vänster och tokhöger” svarar vardera för drygt 5% och en heterogen grupp ”oberoende” eller kanske snarare ”grupplösa” utgör en stor grupp med ca 13%.

Resultatet av detta blir, så som vi ser det, att under de kommande fem åren kommer det tungt malande arbetet mot ytterligare integration av europeisk ekonomi, lagstiftning, etc, etc, att fortsätta. Oppositionen, inom och utom EU-parlamentet, har dock fått ännu mer luft under vingarna och beslutsfattandet kommer inte att gå fortare under resten av 2010-talet.

Kan oppositionen enas?

En viktig fråga för trögheten i EU:s beslutsprocess är hur den nytillkomna opposi­tionen väljer att formera sig. Några av de tyngre partierna i oppositionen, brittiska UKIP (United Kingdom Independence Party), Dansk Folkeparti och franska Front National, må ha likartade politiska mål men uppenbara problem att samarbeta.  De EU-skeptiska partierna synes ha en ganska skeptisk inställning till varandra (går väl ihop med den allmänna rädslan för ”det främmande”) och kan få svårt att få ihop en grupp med tillräcklig geografisk bredd för att bli erkända som en partigrupp.

Hur som helst är resultatet, för en finansmarknad som i stort sett är ”pro-EU”, ingen katastrof. Detta har vi väl, i takt med den gradvisa avspänningen i och runt Ukraina, också sett resultatet av de senaste veckorna med närmast konstant stigande kurser på de europeiska aktiemarknaderna.

Det mest troliga scenariot är att, som framgått ovan, att EU:s kvarnar fortsätter att mala – långsamt. Malandet har, som bekant, varit framgångsrikt de senaste åren med en avklarad finanskris som en klar fjäder i hatten för EU och ECB (Europeiska Central­banken) även om de inte helt kan svära sig fria från att ha varit med och förorsakat den. Ser man på de senaste åren kan man dock inte säga att EU varit någon direkt ekonomisk hit.

Tillväxten måste öka

Eurozonens BNP är i dag på samma nivå som den var 2008. Faktum är att detta innebär en utveckling som är minst lika svag som Japans mycket omskrivna stillastående under samma tid.

Trots detta lär det långsamma malande fortsätta under de kommande åren i takt med att ECB betar av den skuld den tagit på sig från Sydeuropa. På sikt måste dock tillväxten komma tillbaka för att Europa som helhet skall kunna klara av sin samlade statsskuld och de krav en åldrande befolkning ställer på de sociala och medicinska säkerhetsnäten.

Huruvida det långsamma malandet leder till stillastående, bakåtmarsch eller ekonomiska framsteg kommer delvis att bero på EU-parlamentets sammansättning, den påbörjade striden över vem som skall bli ny ordförande i EU-kommissionen och inte minst ett stort antal nationella val det närmaste året.

Minst lika betydelsefullt som politiken i Bryssel blir dock utvecklingen på det geo­politiska området och ekonomin i omvärlden. Med en starkare amerikansk tillväxt, tecken på att Kina kan genomföra en så kallad mjuklandning av ekonomin, nya kvastar i New Delhi och en relativt västorienterad president i Ukraina ser utsikterna för Europa ut att vara ganska bra, men osvuret är nog bäst.

Det långsamma trampandet fortsätter

Höger- och vänsterpopulism i många europeiska länder och en närmast total avsaknad av visioner och utstrålning från och i EU-toppen talar det mesta för att det långsamma framåttrampandet fortsätter, avbrutet av ett och annan steg bakåt.

De fyra regeringscheferna från Tyskland, Storbritannien, Nederländerna och Sverige som samlades på Harpsund i veckan har enats om att dels verka för att återstående hinder på EU:s inre marknad ska tas bort, dels starta diskussioner om hur EU:s budget kan moderniseras. Detta är lovvärt men man kan fråga sig hur troligt det är att de lyckas med tanke på att en ny långtidsbudget för 2014-2020 nyss beslutats.

Man skulle ju annars kunna hoppas att den misstroendeförklaring som det senaste valet trots allt är skulle kunna leda till att EU öppnar sig lite men svaret lär nog tyvärr bli det vanliga - mer slutenhet, mer centralisering….

Brittiskt hot

Det finns dock ett rejält hot i resultatet av EU-valet och det är framgångarna för brittiska UKIP med ett utträde ur EU som (sitt enda) uttalade mål. Storbritannien skall ju hålla en folkomröstning om sitt EU-medlemskap 2017. Skulle denna sluta med att landet lämnar EU kan detta bli en chock för kapitalmarknaden som det tar tid att repa sig från. Om skottarna dessförinnan röstat för en frigörelse från Stor­britannien finns det en klar risk för den ”balkanisering” av ö-riket som bland andra Carl Bildt varnat för.

I tider när det mesta verkar gå börsens väg finns det extra skäl att hålla koll på vilken händelse som kan ställa allt på huvudet. Helt klart skulle ett brittiskt utträde ur EU allvarligt skada Europas ekonomi och därför finns det all anledning att hålla ett extra öga på även brittisk inrikespolitik - liksom den ryska, kinesiska och amerikanska…..

12 juni 2014

Tillbaka