Ukrainas sak är inte vår

Putin, ständigt denne Putin…
Vladimir Putin, ”Man of the Year” förra året enligt brittiska the Times, har en faiblesse för att agera snabbt och ställa sin motståndare inför fullbordat faktum. Han gjorde så militärt i Georgien 2008 och diplomatiskt i Syrienkonflikten 2013 (när han genom att föreslå att Syriens kemiska vapen skulle förstöras vred ett propaganda­vapen ur händerna på västmakterna, såg till att Syriens president Assad kunde behålla sin maktställning och återigen gav Ryssland en plats som en maktfaktor i Mellanöstern).
Hittills har Putins agerande i Ukraina varit framgångsrikt. I höstas verkade det som att president Janukovytj sin ryssvänlighet till trots var nära att skriva på ett handels­avtal med EU. Genom olika påtryckningar lyckades Putin dock få Janukovytj att backa ur, ett beslut som startade den protestvåg som skulle leda till hans fall.

Många västerländska bedömare, som ibland kanske har en lite för välvillig syn på kvaliteterna i Ukrainas nya regering, såg denna utveckling som en slags seger för EU, men revolten har gett Putin en chans att stärka sitt grepp över landet.

Det Putin mest vill ha, om han nu inte kan få ha Ukraina som en ”buffert” gentemot EU/NATO, är sannolikt Krim-halvön, och det har han ju så att säga redan fått. Om EU och USA sedan väljer att hjälpa Ukraina ekonomiskt, vilket verkar troligt, är möj­ligheterna stora att stora delar av denna hjälp i slutändan hamnar i ryska (statens) fickor. Bara genom att höja gaspriset och få betalt för de hittillsvarande gasleveran­serna är mycket vunnet, ur hans synpunkt.

Svårt att straffa Ryssland…
Det finns dessutom inte många sätt för EU och USA att straffa Ryssland. Att isolera landet eller att utsätta Ryssland för ekonomiska sanktioner är dyrt. Många europe­iska länder har starka ekonomiska band med Ryssland och västerländska företag har stora investeringar där. Enigheten försvåras ytterligare av att USA inte vill äventyra samarbetet med Ryssland i andra frågor, till exempel när det gäller Iran.

Västländernas sanktionshot är dock inte så tandlöst som de verkar. Som svar på ockupationen av och den hastigt påkomna folkomröstningen i Krim har EU beslutat om sanktioner som kan införas redan denna vecka. Det handlar i huvudsak om restriktioner när det gäller visum och att frysa tillgångar för de personer som bedöms ha varit ansvariga för handlingar som underminerar Ukrainas territoriella integritet. Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD har också meddelat att processen som skulle göra Ryssland till medlem har stoppats.

…men inte omöjligt
I det korta perspektivet är detta ungefär lika verkningsfullt som att vifta med ett papper mot en beväpnad angripare men om processen fortsätter kan effekterna bli påtagliga även för Ryssland. EU och USA kan till exempel göra det svårare för ryska banker att finansiera sig på de europeiska och amerikanska kapitalmarknaderna. Detta skulle kunna leda till att den ryska regeringen tvingas använda sina valuta­reserver för att undsätta företag och banker som stängts ute från de internationella marknaderna.
Om omvärlden tar ytterligare ett steg och inför handelsrestriktioner kan det bli riktigt besvärligt för Ryssland, men kostnaderna för sådana restriktioner skulle, av skäl som nämnts ovan, bli kännbara även för västländerna. Att skramla med sådana hot blir nog därför mest en del av förhandlingsspelet.

Vi har dock redan sett att den ryska annekteringen av Krim lett till stora negativa effekter på den ryska ekonomin. Tilltron till den ekonomiska utvecklingen har fått en knäck i takt med att kapitalflykten har accelererat, vilket lett till att rubeln försvagats och till att centralbanken tvingats höja räntan. Den ryska börsen, som redan 2013 hade en mycket svag utveckling, har rasat. Hotet om ytterligare sanktioner kan för­stärka denna utveckling. Rysslands ekonomi, som fortfarande i hög grad bygger på export av råvaror och import av konsumtionsvaror, är mer sårbar än vad många tror.

Ukrainas sak är inte vår
Man kan dessutom misstänka att EU snart kommer att få nog så mycket problem med Ukrainas nya ledargarnityr. Många, inklusive vår utrikesminister, borde få sig en tankeställare när svenska nazister går runt och rekryterar frivilliga för att åka till Ukraina och stödja ”sina partibröder” i regeringen i Kiev…

Om Putin därför, sin vana trogen, återigen erbjuder EU och USA en lösning som räddar ansiktet på alla inblandade och som innebär att de kan undvika ytterligare konfrontation kommer de förmodligen att ha svårt att tacka nej. Nästa gång Krim står i centrum för uppmärksamheten blir sannolikt som semesterdestination om 5-10 år.
Christer Ellgren
16 mars 2014

Tillbaka