Sent skall syndarn vakna….

Aug 8, 2011

Det amerikanska kreditratingbolaget Standard & Poor’s har tagit emot mycket och välförtjänt kritik för sitt beslut att gradera ned USA:s långsiktiga kreditbetyg från AAA till AA+. Även om S&P:s kommentarer om statsskuldens framtida utveckling och det dysfunktionella politiska spelet i Washington är helt riktiga (se gärna vår artikel från förra veckan) finns det egentligen inget nyhetsvärde i ratingbolagets besked. Efter beslutet vet vi varken mer eller mindre om USA:s betalningsförmåga än vad vi visste tidigare.

Dessutom finns det ingen möjlig­het att USA skulle kunna tvingas ställa in sina betalningar på grund av skulder i dollar samtidigt som landet har en egen, i hög grad outnyttjad, skattebas och därtill en självständig central­bank. En betalningsinställelse (eller statsbankrutt, om man så vill) kan i USA:s fall endast komma till stånd genom att politikerna i Washington av egen fri vilja skulle införa ett skuldtak som inte räcker till. Det var nära för en vecka sedan men efter den nära-döden-upplevelsen är det svårt att tänka sig ens de mest fanatiska medlem­mar­na i Tea Party-rörelsen skulle vilja att detta drabbade landet.

Poängen med den liknande skuldkrisen i Euroområdet är, å andra sidan, att länder som Italien och Spanien i alla fall i teorin skulle kunna tvingas till bankrutt därför att de dels saknar motsvarande oanvända skattebas och, vilket är viktigt i samman­hang­et, att de inte längre har sina egna (självständiga) centralbanker. Den sistnämn­da sitter ju numera i Frankfurt och heter ECB.

Det hade kanske varit smartare av S&P att konstatera detta istället för att lägga ut villospår kring en i det närmaste omöjlig konkurssituation för USA.…

Sedan kan man ju alltid ifrågasätta beslutet att släppa ”bomben” på kvällen efter den jobbigaste veckan på kapitalmarknaderna sedan Lehman-kraschen, detta lär ju inte göra en redan hypernervös marknad lugnare.

Om man vill kan man ju också se det ironiska i situationen. Under det förra veckoslutet tycktes det amerikanska politiska etablissemanget, under stor pina och pinsamhet, göra allt för att höja skuldtaket, allt för att inte förlora sin heliga AAA-rating. Under den gånga helgen, på fredagskvällen när marknaderna stänkt och handlarna gått hem fick kongressen i praktiken en spark i häcken av Standard and Poor’s.

Som nämnts ovan har S&P höggradigt rätt i ett avseende, den amerikanska besluts­modellen kring den ekonomiska politiken är utan tvivel dysfunktionell. Det krävs ingen Einstein för att alla som vill kan se att detta snarast är ett understatement av gigantiska mått.  Problemet är ju bara att de som håller i släggan har en närtida historia av att vara minst lika dysfunktionella.

Alla som har lite insikt i hur finanskrisen kom till i USA har sedan länge förstått att ratinginstituten, och då kanske i första hand S&P, tillhandahöll verktygen som skapade de obligationsbedrägerier som underminerade det globala finansiella systemet – och som gjorde det nödvändigt att öka statsskulden för att kunna rädda de amerikanska bankerna. Den som inte läst ”The Big Short – Inside the doomsday machine” av Michael Lewis anbefalls att göra det snarast.

För fyra-fem år sedan drog S&P in omätliga avgifter för att urskiljningslöst och utan någon som helst kontroll stämpla massor med värdelösa obligationer med ”AAA-betyg”. Detta säkerhetsbetyg var sedan skälet till att amerikanska bostadsfinan­sieringsinstitut, norska kommuner, pensionssparare, etc, etc, köpte obligationerna och sedermera förlorade stort.

Standard & Poor’s stämplar har med andra ord numera ett ganska tveksamt värde men kanske är fredagens beslut ett sätt att säga att de numera vet vad jobbet handlar om och att de inte kommer att släppa igenom mer skräp. Med tanke på att de gav högsta betyg till skräpobligationer värda 14.000 miljarder dollar (dvs ungefär samma siffra som USA:s statsskuld) mellan 2003 och 2008 är det i så fall på tiden.

Ratinginstitutens tankevurpor (eller närmast kriminella slarv) under den tiden kan direkt förklara mellan 3.500 och 4.000 miljarder dollar av dagens amerikanska statsskuld.

Detta innebär ju inte att S&P har fel den här gången. Det finns i dag ingen trovärdig plan för hur de amerikanska problemen skall kunna lösas men detta är en politisk, inte en ekonomisk fråga, och till slut kommer den att lösas vid valurnorna, så som till exempel skett i Sverige och i det, för USA, mer jämförbara Canada.

Slutsatsen är att i följderna av finanskrisen ökade USA och andra länder sin statsskuld för att hålla ett finansiellt system som hade havererat, i hög grad på grund av att det var lätt att få högsta möjliga kreditvärderingar på tillgångar som i många fall hade ett mycket tveksamt värde. Den globala hungern efter sådana AAA-klassade obligationer skapade krisen 2008-2009. Senare räddades banksystemet genom billiga, statligt garanterade lån, statsgarantier och massvis med annan ekonomisk stimulans.

Trots att det i USA hållits ”förhör” i kongressen har ratinginstituten aldrig riktigt fått klä skott för sin roll i detta gigantiska pyramidspel. I dag håller däremot S&P den amerikanska staten ansvarig. Ironiskt, humoristiskt eller hyckleri? Vi skulle vilja svara ja, nej, knappast resp. absolut på den frågan.

Detta skall dock inte skymma det faktum att den amerikanska ekonomi är i dåligt skick och om det är något som landet inte förtjänar ett ”AAA-betyg” i så är det politiskt ledarskap. Nu när skuldtaket dock höjts är det inte en betalningsinställelse som är problemet och Standard & Poor’s nedgradering måste ses i det ljuset.

Tillbaka