Presidenten håller ögat på nästa år

Aug 5, 2011

Gav Obama bort allt han tror på eller räddade han vad han kunde för sig själv, för demokraterna och för sina chanser att klara valet nästa år? Givet det kompakta motståndet från de konservativa krafterna i kongressen är det fortfarande för tidigt att ge ett slutligt svar men helgens uppgörelse ökar sannolikt Obamas möjligheter att bli omvald.

Vita Husets prioritet har, föga förvånande, varit att undvika betalningsinställelse samt att säkra att det så kallade skuldtaket skulle ökas tillräckligt för att inte behöva höjas även under nästa år. När nu rösterna är räknade och uppgörelsen accepterad har man lyckats med detta, vilket få räknade med för en vecka sedan – trots det närmast obegripliga i att det skall till något av en konstitutionell kris för att landet skall kunna betala sina skulder.

Även om uppgörelsen i kongressen är impopulär (något som för övrigt ofta är ett tecken på en bra kompromiss) är det lätt att för en utomstående konstatera att den kom till vid rätt tillfälle, det var nämligen mycket som stod på spel. Det är svårt att föreställa sig effekten av en amerikansk betalningsinställelse, en extraordinär händelse som fått stor effekt på såväl den amerikanska som den globala ekonomin. Ett kortsiktigt avtal – där vi hade ställts inför samma osäkerhet i början av nästa år hade skapat lika mycket problem, inte minst för den amerikanska valrörelse som nu redan påbörjats, och givetvis skapat stora problem för Obamas återvalsmöjligheter. En betalningsinställelse hade också framtvingat en nedgradering av USA:s kreditbetyg, vilket skulle ha givit stora effekter på de skuldsatta amerikanska hushållen. En annan fördel med kompromissen är att den kommer att tvinga fram fler (i många fall impopulära) åtgärder.

Många amerikanska demokrater kritiserar de stora nedskärningarna i de sociala programmen och konstaterar att presidenten än en gång misslyckats med att få till stånd en fördelning av det finansiella ansvaret för social- och sjukförsäkringsprogrammen genom att lyckas täta kryphålen i företagsbeskattningen och att höja skattebördan för de mer välbeställda. Obama får dock en möjlighet att göra något åt detta i det andra steget av uppgörelsen mellan demokrater och republikaner när den partssammansatta kongresskommittén kommer att arbeta fram förslag på förändringar i skatte- och förmånssystemet.

Att motståndet från republikanerna att ens röra skatterna kommer att bli stort är ställt utom allt tvivel men Obama har faktiskt ett trumfkort på handen såtillvida att de skattelättnader som hans företrädare drev igenom löper ut under nästa år. Görs ingenting kommer alltså skattetrycket på de knappa 50 procent av amerikanerna som betalar skatt att öka.

Oavsett vad som händer kommer presidenten att få kritik från de egna leden men inför kravet att nästa år vinna röster från de icke partibundna väljarna – som kan tänkas vara intresserade av att statsutgifterna hålls under kontroll och att statens inkomster kanske kan öka – är det nog rimligt att de förmåner som finns hamnar under luppen. Ur Obamas synvinkel är det troligt att räkna med förändringar av till exempel sjukförsäkringssystemet – så att det överhuvudtaget kommer att finnas kvar om 10-15 år.

En tidigare svensk finans- och statsminister myntade en gång uttrycket ”den som är satt i skuld är icke fri” och detta gäller lika mycket för USA i dag som det gjorde för Sverige för 15 år sedan. Att sanera ekonomin är givetvis varken en utpräglat demokratisk eller republikansk fråga, det är en fråga om överlevnad för USA i sin roll som världens största ekonomi (och demokrati). Utan en ekonomi i balans finns det inte heller någonting att satsa på vare sig utbildning, sjukförsäkring eller militären.

Ett faktum som hamnat i skymundan är att det inte krävs några mirakel för att eliminera det statliga budgetunderskottet. En måttlig skattehöjning för höginkomsttagarna (eller en införande av moms) och en normal ekonomisk tillväxt under några år skulle räcka till. Så skedde under senare delen av 90-talet innan statsfinanserna gradvis raserades av krig och skattesänkningar under George W Bush.

Även om det är svårt att hitta några vinnare efter uppgörelsen i kongressen kan vi nog konstatera att USA:s politiska system är det som sargats mest. Möjligtvis kan vi hoppas på att debatten som föregick kompromissen i kongressen tydligt visade att den så kallade Tea Party-rörelsen har lika liten insikt och ambition att lösa USA:s problem som de strejkande taxichaufförerna i Aten har att lösa Greklands.

Den republikanske talmannen John Boehner har fått ta lika mycket stryk av sina egna som Obama fått från sina supporters, men lyckades klä av ”tepartisterna” ganska rejält. Samtidigt har han (och Obama) visat att det faktiskt går att både ge och ta för att nå kompromisser, vilket är en nödvändighet för att den amerikanska författningen skall fungera i daghens verklighet. Skall vi gissa att det blir han som utmanar Obama nästa år.

Tillbaka