Oljepriset stiger

Apr 8, 2011

En ny kraft i oljemarknaden kommer sannolikt att trycka oljepriset uppåt under de närmaste åren. Trots att bortfallet av delar av den libyska olje- och gasproduktionen framförallt påverkat balansen mellan utbud i efterfrågan i Medelhavet och dessutom minskat tillgången på så kallad ”sweet crude”, den olja som är lättast att raffinera till bensin, har oljepriset stigit starkt den senaste månaden. Eftersom Saudiarabien snabbt täckte det libyska bortfallet från världsmarknaden är det uppenbart att den starka prisökningen den senaste månaden har mer att göra med förändrade förväntningar än på faktiska marknadsförhållanden.

De ändrade förväntningarna har att göra med oron i Nordafrika och Mellanöstern och kan sägas vara en förändring i den geopolitiska bild som styrt oljemarknaderna och oljepriset sedan oljekrisen på 1970-talet.

Högre bensinpris

Kortsiktigt verkar det konkreta problemet vara bortfallet av lätt olja med låg svavelhalt från Libyen och farhågorna att även den algeriska och kanske nigerianska produktionen (av samma sorts olja) skall påverkas. Denna olja behövs för att framställa bensin i tillräcklig mängd för den höga konsumtionen under sommaren och detta är skälet till att bensinpriset i Europa har stuckit iväg ännu snabbare än oljepriset. Den saudiska oljan kan i och för sig ersätta den libyska i detta avseende men det krävs mycket mer raffinaderikapacitet för att omvandla den oljan till bensin – och den kapaciteten finns inte i Europa.

Många av de oljeproducerande länderna har länge haft uppdämda inhemska sociala och politiska konflikter. Kombinationen av snabbt växande befolkningar med en allt lägre genomsnittsålder, hög arbetslöshet, påtagligt skeva fördelningar av inkomster och förmögenheter och en rad åldrade ledargarnityr med korrupt och kleptomanisk ledarstil har skapat ett läge där ledningarna ofta helt förlorat sin legitimitet. Detta är i sig ingenting nytt, men om man kryddar det hela med stigande förväntningar och krav från en befolkning som bland annat genom den tekniska utvecklingen fått insikt i levnadsförhållandena i andra delar av världen förvandlas hela området till en krutdurk, politiskt och praktiskt sett inte olikt läget i Östeuropa för 20 år sedan.

Självklart påverkar denna situation farhågorna för att oljeförsörjningen någonstans och någon gång skall kunna störas allvarligt och därför finns det goda skäl att anta att riskpremien på olja skall fortsätta att stiga, eller i alla fall fortsätta att vara hög.

Störningsmomenten är inte längre begränsade till de fortsatta problemen för den irakiska oljeproduktionen, risken för terrordåd riktade mot de saudiska fälten och raffinaderierna, händelserna i Libyen, Bahrain, mm, eller risken (för oljemarknaden) av en eventuell politisk omvälvning i Iran. Man kan också anta att två länder som Nigeria och Venezuela, vars sociopolitiska profiler inte avviker alltför mycket från länderna i Mellanöstern, kan påverkas av händelserna där.

Mota Olle i grind

En annan, mer handfast, effekt av oron i Nordafrika och Mellanöstern är att de oljeproducerande länderna helt plötsligt börjat öka sina statsutgifter, mestadels i syfte att mota Olle i grind när det gäller sociala oroligheter. Saudiarabien har till exempel nyligen ökat sina sociala satsningar så att statsbudget ökat med nästan en tredjedel jämfört med 2010. Eftersom Saudiarabiens enda intäktskälla är olja pressar detta upp det budgetmässiga minimipriset för saudisk olja till runt 90 dollar per fat.

Man skall ha klart för sig att den rena produktionskostnaden i Saudiarabien alltjämt ligger på några få dollar men saudierna har sedan länge anammat principen att räkna in alla sina infrastrukturkostnader, försvarsbudgeten och andra statsutgifter i sitt ”break-even-pris”.

Eftersom alla vet hur svårt det är att krympa en statsbudget, även i en religiös diktatur som Saudiarabien, och eftersom saudiernas agerande kan väntas ge ringar på vattnet inom resten av Opec är det lätt att dra slutsatsen att oljepriset kommer att fortsätta att pressas uppåt – till nackdel för europeiska och amerikanska konsumenter men till övervägande fördel för europeiska och amerikanska oljebolag.

Sannolikt kommer de ökande statsbudgetarna i dessa länder också att leda till högre konsumtion av olja lokalt, vilket givetvis minskar utrymmet för export. Att dessutom länder som Kina och Indien tar en allt större del av den totala importen av olja förbättrar ju inte bilden.

Sammantaget pekar därmed det mesta - utom möjligtvis att det redan spekuleras rätt vilt i långa leveranskontrakt på olja – för det första på att oljepriset hålls uppe och för det andra på att Europa och USA kommer att satsa mer på att hitta ny olja. Detta bör vara positivt för olje- och oljeletande bolag.

Som en skatt

En annan effekt av ett tänkt högt oljepris (och av ett ännu snabbare stigande bensinpris) är att konsumenterna i till exempel Europa får lite mindre marginaler. Ett högre bensinpris kan ju i princip sägas ge samma effekt som en skattehöjning. Det samma kan för övrigt sägas även om prisutveckling på allt möjligt, till exempel bomull och vete, två andra råvaror som stigit kraftigt i pris under det senaste året.

Det finns givetvis många problem med prisökningar, vare sig de märks när jag tankar bilen, köper nya skjortor eller väljer att förgylla middagsomeletten med några fina tomater. Ett stort problem är att många sätter ett likhetstecken mellan begreppen prisökningar och inflation.

Visst, den vanliga definitionen av begreppet ”inflation” är att den allmänna prisnivån stiger. För något år sedan skrek hälften av alla ekonomer om risken för deflation, i dag skriker (samma) ekonomer om inflationsrisken. En sak som man kan säga är att de flesta är överens om att ekonomin och samhället mår bra av en liten lagom inflationstakt. Riksbanken har därför satt inflationsmålet till 2 procent.

Inflationen bekymrar i dag i huvudsak centralbankerna och ECB höjde just sin styrränta för att visa sin ”starka vaksamhet” mot inflationen. För ett halvår sedan trodde de flesta att den höjningen skulle komma först till hösten 2011. ECB:s höjning kan sägas legitimera den svenska Riksbankens tidigare höjningar och så är räntespiralen i gång.

Frågan är dock om det är en självklarhet att trycka upp styrräntan. Vi har i dag inte haft hög inflation på cirka 15 år och stora delar av världsekonomin kippar fortfarande efter andan efter krisen för några år sedan. En penningpolitisk åtstramning kan skicka ner världsekonomin mot botten igen och frågan om hur rädda vi skall vara för inflationen är därför befogad. Ännu mer befogad är frågan om centralbankerna egentligen kan göra något åt den?

Olika slags inflation

Även om inflationsbegreppet egentligen är enkelt (se definition ovan) finns det olika slags inflation. I Sverige var vi för ett antal decennier nästan världsmästare på lönedriven inflation, ett läge där högre löner tvingar företagen att höja priserna på sina produkter vilket skapar kompensationskrav i löneförhandlingarna och så är karusellen i gång. Lönedriven inflation har ett jättebra motmedel – en stark centralbank som höjer räntorna när lönerna drar iväg för mycket.


I dag finns ingen lönedriven inflation. I alla fall inte i Europa, inte i USA, kanske i Kina långt där borta.

Däremot har vi däremot en prisökningstakt, mätt i konsumentprisindex (KPI) som för tillfället (i Sverige) verkar ligga över Riksbankens tvåprocentsnorm. Svaret är alltså enkelt – INFLATION!

Den som däremot inte nöjer sig med totalsiffran utan går på djupet och tittar på hur detta KPI är sammansatt finner att de tre av tolv olika undergrupper i indexberäkningen som väger tyngst i KPI är livsmedel, boende och transport. Den som söker finner också att det är just dessa tre som haft den snabbaste ökningstakten under det senaste året. Det är alltså tomater, kaffe, el, olja, bensin och boräntor som stiger. Flertalet av dessa är importerade – de stigande elpriserna och boräntorna genereras i hög grad av Vattenfall och Riksbanken.

Troligen kommer dessa tre undergrupper att fortsätta leda utvecklingen. Högre livsmedelspriser är ett problem världen över. Oljepriset har vi gått igenom. Elpriserna tycks ingenting bita på. Räntorna är på väg upp, dels på grund av centralbankernas agerande, dels på grund av ett stort utbud av obligationer för att finansiera statsskulderna i stora delar av världen.

Vad bryr sig en tomat om styrräntan?

Riksbankens ryggmärgsbeteende är att höja styrräntan när inflationen stiger. Men man kan ju undra vilken roll en räntehöjning har för priset på olja, bensin och tomater. Dessa priser sätts på den internationella marknaden oavsett nivån på Sveriges (eller ECB:s) reporänta. Det enda som direkt påverkas av en svensk räntehöjning är att boräntorna blir högre.

Dessutom borde Riksbanken ta hänsyn till att de högre priserna på bränsle och livsmedel är åtstramande i sig, vilket enligt traditionell ekonomisk teori håller nere inflationen, i alla fall på sikt.

Vi tror att polletten till slut trillar ner hos Riksbanksfullmäktige och att Riksbanken börjar titta på de delar av prisutvecklingen som de kan påverka. Eftersom det trots allt är skillnad på inflation och inflation talar detta för fortsatta låga räntor, något som även i fortsättningen gör börsen attraktiv.

 

Tillbaka