Råvaror är forsatt intressanta

Mar 8, 2010

Turbulensen på börsen fortsätter. En mycket slagig och nervös marknad har hittills i år givit en uppgång på drygt 5 procent i Stockholm medan Dow Jones index i New York stigit med mer modesta 1 procent. För Stockholmsbörsens vidkommande innebär detta att vi nu är uppe på samma nivå som för ungefär två år sedan, men fort­farande nästan 30 procent lägre än kurserna i början av 2007.  Det innebär dock att vi tagit tillbaka en långt större del av raset 2007-2009 än vad t ex New York-börsen gjort.

Vi tror fortfarande att vi bara har kommit en bit på väg i uppgången och är alltså fortfarande positiva till börsen, inte minst på grund av den styrka marknaden visar gentemot dåliga nyheter.

Uppgången till trots har den senaste månaden ju präglats av många dåliga nyheter och en stor oro på marknaden, och då inte bara när det gäller aktier utan också för valutor, obligationer och råvaror. Bakgrunden är, som alla vet, den misstro mot euron som ökat explosionsartat efter det att Greklands statsfinansiella läge blivit allt mer prekärt. Relationen mellan den amerikanska dollarn och euron har dock varit under stark förändring ända sedan i november 2009. Då noterades EUR/USD till en bit över 1,50, i dag är kursen runt 1,35. Å andra sidan kanske man inte skall överdriva dramatiken i eurons fall, faktum är att relationen mellan de två valutorna har vandrat upp och ned i intervallet 1,60 - 1,25 under den senaste treårsperioden. Dollarn har med andra ord återtagit en hel del mark efter sin snabba nedgång under 2009.

Det är intressant att konstatera att gentemot kronan har euron tappat ca 2 kr i köpkraft under det senaste året och faktum är att detta även gäller relationen mellan krona och dollar under samma tid. Kronan, som annars brukar vara mycket svag i tider av finansiell oro, har alltså stärkts kraftigt mot båda valutorna – i alla fall sett till denna tidsperiod.

Detta kan i och för sig vara ett tecken på att Sverige får betalt för att statsfinanserna trots allt är i ganska gott skick. Dessutom är det en indikation på att de inhemska räntorna kan fortsätta att hållas låga – i alla fall gentemot omvärlden. Samtidigt visar det också något när det gäller den inofficiella kamp om att vara världsvaluta som rått mellan dollarn och euron sedan euron instiftades 1999 – nämligen att båda de riktigt stora valutorna har klara problem i dag.

Att euron har det är givetvis inget nytt. Med de stora ekonomiska skillnaderna inom euroområdet och den förhållandevis svaga rörligheten på arbetsmarknaden (jämfört med t ex USA) har euron alltid dragits med konstruktionsmissar. När detta kompletteras av, för att uttrycka det lindrigt, olika grad av vilja att följa regelverket mellan medlemsländerna är det lätt hänt att hela systemet haltar, som det gör nu.   Många reser nu kraven på att eurosamarbetet skall förses med en övergripande finanspolitik, vilket givetvis är helt korrekt, men vän av ordning kan undra varför man inte började i den ändan.

Det är svårt att se vilka följder det grekiska haveriet får för resterande del av euroområdet och för de andra euroländer som också har usla statsfinanser – i första hand Italien och Spanien (Portugal och Irland är, liksom Grekland, trots allt ganska små i sammanhanget). Risken är självfallet att räddningsinsatser gör att Europas förmåga att fortsätta att jobba sig ur lågkonjunkturen blir ännu sämre. Det skall f ö bli spännande att se om den italienska politiska kulturen klarat kraven bättre än sin grekiska motsvarighet – antika dramer slutade ju ofta i tragedi, kanske det samma gäller grekiska och romerska skådespel i en modern ekonomisk-politisk krismiljö…

Euron är med andra ord ingen stark kandidat till posten som ledande valuta i dag. Det riktigt stora problemet är dock att den naturliga konkurrenten, den amerikanska dollarn, kanske är i ännu sämre skick. Om det inte vore för att USA är USA skulle det inte vara svårt att dra slutsatsen att landet är på väg mot bankrutt.

Den amerikanska kongressens oberoende budgetkontor (CBO) har nyligen publicerat två rapporter, dels den årliga rapporten (The Budget and Economic Outlook) i januari, dels en preliminär analys av de långsiktiga effekterna av den statsbudget regeringen lade fram i februari.

Den förstnämnda innebar en uppskrivning av den väntade statsskulden från 25 procent av BNP mot slutet 2010-talet till ca 65 procent. Internationellt sett är detta visserligen inte extremt, däremot blir givetvis totalsiffrorna närmast groteska. Det viktiga är dock att denna stigande skuldkvot måste mötas av högre statsinkomster eller lägre utgifter. Problemet blir därför en aning större om man väger in även den senaste uppdateringen som visserligen målar en ganska ljus bild (allting är ju relativt…) för 2010 och 2011 men som trycker upp den förväntade statsskulden till inemot 90 procent av BNP om 10 år.

Problemet är att de implicita kraven på budgetförstärkningar läggs på en stat med en åldrande befolkning, vilket kommer att leda till kraftigt ökade statliga utgifter för sjukvård och pensioner, redan innan president Obamas sjukvårdsreform eventuellt sätts i sjön.

Problemet är dock inte omöjligt att lösa. Ekonomiprofessorn John Hassler vid Stockholms Universitet har räknat ut att ”det räcker” att USA inför en moms i nivå med EUs för att klara av skulderna och de kraftigt ökade utgifterna (Affärsvärlden 4 februari 2010). Det positiva med detta är att det faktiskt finns en enkel ekonomisk-politisk lösning på USAs problem. Problemet är bara att inte ens en så naiv skribent som den som skriver dessa rader tror att något sådant skulle gå att genomföra i USA.

Mot denna bakgrund förefaller även dollarn vara uträknad som framtida världsvaluta, i alla fall på längre sikt. I det korta perspektivet är det dock mycket möjligt, kanske till och med troligt, att dollarn fortsätter att stärkas på eurons bekostnad, just därför att de amerikanska siffrorna för 2010 och 2011 sannolikt ser bättre ut än befarats och att de negativa politiska nyheterna kring euron lär fortsätta. Dessutom skall man inte underskatta effekten av att valutamarknaden så att säga är van att fokusera en stor del av sitt intresse på just euro/dollar-relationen.

Vad finns då att tillgå på lite sikt? Pundet? Knappast! Storbritannien är visserligen utanför EMU men dras med gigantiska budgetunderskott som minskar landets handlingsutrymme. Dessutom verkar inga av de tillgängliga regeringsalternativen mötas av speciellt stor entusiasm vare sig i eller utanför landets gränser.

Schweizerfrancen är en stabil och stark valuta men den är för liten för att fungera som världsvaluta och även om vi bortser från behovet av politisk och finansiell transparens (och givetvis mycket annat) är det för tidigt för den kinesiska valutan att stiga fram – men det kommer säkert att ske en vacker dag.

Kandidater saknas alltså och detta gör att vi räknar med att råvarorna kommer att ta över en betydande del av rollen som världs- eller reservvaluta under de närmaste åren. I synnerhet borde detta kunna gälla ädelmetallerna – guld, platina och palladium - men även mer vanliga råvaror med stor industriell användning kan komma att fortsätta att utvecklas positivt.

Tillbaka